Eftersom jag varit sjuk en tid nu har jag läst extremt mycket bloggar den senaste veckan, däribland en av min systers närmsta vänners blogg. Hon tar i ett av sina inlägg upp en mycket intressant frågeställning, men har dragit väldigt orättvisa slutsatser enligt mig. När jag tänker efter, är dessa väldigt vanliga slutsatser som de flesta unga kvinnor drar.
Frågan hon ställde sig själv var något i stil med ”Är det någon skillnad på killars och tjejers åsikter när det gäller kärlek?”
De slutsatser hon drog innebar bland annat att tjejer är beroende av kärlek och inte klarar sig utan den, medan killar tar allting med en klackspark och klarar sig utan kärlek.
Jag har talat mycket om att jag inte tycker vi ska generalisera, och det är mitt resonemang även i denna fråga. Jag tror nämligen inte att det finns något typiskt som utmärker att män eller kvinnor behöver kärlek mer eller mindre. Jag tror att män och kvinnor behöver kärlek precis lika mycket, och då talar jag om all slags kärlek; i familjen, till vänner eller i ett förhållande.
Jag tror det snarare är upp till människan som individ vilka behov man har. Vissa individer blir kära i kärleken och det blir som en drog för dem. Vissa individer vet inte vad kärlek är. Vissa individer är rädda för att bli sårade och vissa är helt enkelt inte av behov av en viss slags kärlek i ett visst skede i livet.
Att någon överhuvudtaget skulle ta sina känslor med en klackspark som den här unga kvinnan påstår tycker jag verkar absurt. Visserligen vet jag många som påstår att de gör det, även jag själv är inräknad i denna katergori. Men i själva verket är ens känslor inuti det viktigaste för att man skall må bra och de kommer alltid att påverka dig som individ.
Däremot tror jag att vi genomgår vissa emotionella åldrar, därav tror jag dessa slutsatser dras lite för ofta. I kvinnors unga åldrar strömmar hormonerna och då kanske kvinnor känner starkare känslor som inte männen känner i just den speciella åldern.
Naturligtvis finns det plats för allas slutsatser och inga åsikter är felaktiga. Men jag blir upprörd när man framställer män som en individ som saknar känslor totalt. Alla individer har olika behov som ser olika ut, och det är det som är så himla fantastiskt med oss alla!


(Jag vill slänga iväg ett speciellt tack till mina manliga vänner som ställt upp med att besvara vad som rör sig i en mans huvud när det gäller detta.)

För en stund sedan satt jag med en av mina vänner och diskuterade hans utseende. Han undrade om jag drog en vit lögn när jag påstod att självklart ser han bra ut, för att inte såra hans känslor. Jag som nästan aldrig använder dessa vita lögner glömde för ett tag att de överhuvudtaget existerade, men nu slog det mig plötsligt att hela mänskligheten faktiskt är beroende av dessa.
För hur många av er har aldrig skyllt dagens bakfylla på influensa, för att dina föräldrar inte skulle misstänka att du intagit någonting alkoholhaltigt? eller förklarat för en person som du känner dig obekväm med att träffa av någon anledning att man inte har tid att träffas, när du i själva verket har mycket tid som helst? eller övertygat din klassföreståndare om att bussen faktiskt inte kom, i alla fall inte till din säng där du låg och snosade en timme extra?
Jag undrade; Är det okej att använda vita lögner?
Jag kan inte komma ifrån att jag inte tror att vi gör det till vår fördel att vi delar in osanning i svarta lögner och vita lögner. Det många definerar som en svart lögn är en lögn som är skadlig för andra. En vit lögn är enligt många att endast tänja på sanningen an aning. Men för mig är faktiskt en lögn alltid en lögn. Jag tänker inte förneka att jag uttalat en vit lögn, eller en nödlögn som jag gärna kallar det, men jag tillfredsställs inte av att använda dem överhuvudtaget.
Från många har jag hört att de ofta använder dessa "små" lögner för att inte såra någons känslor. Det förefaller sig både konstigt och naturligt i mina ögon då vi sedan barnsben blivit uppfostrade med orden "det är fult att ljuga", men samtidigt att vara artiga. Jag tror alltså detta är en instinkt. Vi vill inte ljuga med samtidigt inte vara oartiga, därför intalar vi oss själva att en liten vit lögn inte är någon riktig lögn, utan snarare en maskerad sanning.
Jag ser ingen mening med dessa, ens i syftet om att bespara en person några minuters lidande. För det är just den tiden jag ungefär tror det handlar om. Man har ett problem ena stunden, tills nya uppkommer och då är den där stunden av samvetskval från din sida som bortblåst för mottagaren. Jag är nämligen helt och fullt övetygad om att du kommer längre på att vara ärlig, i alla lägen. Sanningen är inte något man kan maskera och hålla gömt, den hittar alltid kryphål och kommer på ett eller annat sätt alltid fram, så välj dina ord noga.

Igår inhandlade jag min första veckorevyn på flera månader. Jag ville ha något underhållande att läsa, så jag bläddrade förstrött i min tidning tills jag kom till ett uppslag där min blick plötsligt fastnade. Uppslaget bestod av ett antal frågor ställda från kvinnor anående mäns beteende i vissa situationer och dessa frågor var i sin tur besvarade av en man. Denna man svarade en kvinna med den inledande meningen "alla män är helt enkelt svin".
Dagligen läser jag blogginlägg där män frågar sig och spekulerar kring ifall man måste vara ett svin för att attrahera kvinnor och även blogginlägg där de kallar sig själva svin och bidragande faktor till en hel uppsjö av olika problem.  
Ofta får jag även höra från olika kvinnor hur trötta de är på män som bara beter sig illa och avslutar vår konversation med; Män är inget att ha, de är bara svin!
Naturligtvis fick detta mig att undra; Är män verkligen svin?
Jag skulle vilja klargöra att jag inte tycker det är någon som helst skillnad på kvinnor och män i detta anseende. Alla människor pratar idag om jämställdhet, men vad gör vi? Vi generaliserar. Det är inte konstigt att män hamnar i ett fack och kvinnor i ett annat, då det endast finns två olika sorters människor i världen; de som delar in människor i olika grupper och de som inte gör det. 
Det jag först och främst funderat över är vad som egentligen kännetecknar en man som är ett svin. Den vanligaste förklaringen jag fått på frågan är att de leker med kvinnors känslor. Självklart har även jag hört till dem som avskyr personen som lekt med mina känslor, men det betyder inte att man skall dra alla över en kam.
Som jag sa innan är jag fullkomligt övertygad om att kvinnor beter sig precis lika illa som dessa sviniga män, bara att man inte talar om det. När mannen av någon anledning inte har kontroll över sina känslor eller är tveksam till om dessa finns där, blir han genast etta på topplistan över diskussionsämnen mellan den inblandade kvinnan och hennes vänner. När mannen har stunder av osäkerhet i början av ett förhållande uppfattas detta genast i kvinnors ögon som att mannen "leker med känslor". I dessa diskussioner mellan kvinnor kan jag av erfarenhet berätta att det inte är några hedersomnämningar mannen får, utan snarare en rad olika skällsord och däribland svin.
Men när en kvinna i sin tur inte vet vad hon känner eller är det minsta osäker är det, efter mina uppfattningar, oftast väldigt synd om henne enligt de flesta. Jag vågar absolut påstå att jag aldrig hört någon uttrycka orden "svinig kvinna" och sällan hör jag om kvinnor som leker med mäns känslor.
Dock vet jag faktiskt att det existerar många kvinnor som leker med mäns känslor. En del gör det oavsiktligt och en del gör det avsiktligt. Oavsett vilket är fallet precis detsamma, oavsett kön på personen.
Ja, jag tror att vissa män är svin, precis lika mycket som vissa kvinnor är det. Men sedan är jag även övertygad om att det finns både män och kvinnor som inte är svin, självklart finns det människor som är befriade från sviniga beteenden.
Det är ju bara det att de där genomsnälla människorna inte är intressanta att prata om för många. En stor del av våra liv ägnas faktiskt åt att tala om vad man hänger upp sig på, och naturligtvis är svin en av det populäraste sakerna. Kanske borde vi fokusera oss på de som inte är svin, för då tror jag automatiskt att klyftorna mellan könen kommer jämnas ut en aning och dessutom kommer vi må så mycket bättre!

Förut när jag hade körlektion pratade jag och min körlärare om att tro på sig själv i trafiken. Jag vill, jag vågar, jag kan.
Då slog det mig att jag tagit upp mycket realtionsrelaterade frågor här i bloggen, men jag har aldrig talat om tilliten till dig själv. Jag är nämligen övertygad om att innan man kan tycka om andra, måste man tycka om sig själv. 
Men hur fungerar det egentligen med tillit till oss själva?
Vi människor har en grundläggande självacceptans och utöver det en prestationsjälvkänsla. Den senare innebär att vi strävar efter att känna oss duktiga, för detta stärker vår förmåga att kunna acceptera oss själva precis som vi är.
Jag tror att det hela handlar om att försöka att aldrig bli negativt inställd. Naturligtvis uppstår svackor, alla har perioder då självkänslan inte är på topp, men man ska aldrig tappa den grundläggande acceptansen till sig själv. Om man gör det säger det sig självt att man kommer förlora sig själv någonstans på vägen.
Det är möjligt att du kommer möta tuffa motståndare i livet och att du kanske inte handlat bra alla gånger, men övning ger faktiskt färdighet. Tala om för dig själv, eller någon annan, hur bra du tycker att du är, precis som du är. Att veta i förväg och vara inställd på att du kommer förlora, kommer tyvär inte hjälpa dig. Bestäm dig, var inställd på att vinna och ge allt istället! Om du är inställd på att vinna kommer det garanterat gå bättre än om du är inställd på att förlora, för då tror jag att du automatiskt kommer kämpa mer.

Nu kommer jag fram till fällan jag vet att många trampar i, jag har många gånger gjort det själv.

Ja fällan är naturligtvis när du är så inställd på att vinna att du bara känner dig ännu mer värdelös när du inte gör det. Kanske upptäcker du det inte först, för vissa behövs påpekningar av andra. Ni kanske också har upptäckt att det jag påstår är en aning motsägelsefullt. Man ska vara fullt inställd på att vinna, men samtidigt kan man trampa i fällan om man är det?
Naturligtvis handlar det om att ha den där grundläggande acceptansen av sig själva, som jag tror de allra flesta har. Man får på vissa bara titta lite längre in, bakom fasaden, för att ta fram den. Det är ju den grundläggande självacceptansen som ger oss så mycket tillit till oss själva så att vi kan börja tro på oss själva, att vi kan vinna. Sedan handlar det bara om att se upp. Lär dig att förlora. De första gångerna kommer kännas tunga, men sedan kommer du upptäcka att det med tiden går lättare och tillslut kan du tycka att du är fantastisk och underbar oavsett om du förlorar.
 Ingen människa är felfri, så börja göra alla möjliga fel och skapa en bra balans mellan den grundläggande självacceptansen och din prestationssjälvkänsla. När du har en bra balans, kommer du även märka att du har lättare att tycka om de i din omgivning och du ser inte alla små dispyter som personliga angrepp.
Det här kan inte stjälpa, bara hjälpa, så sätt igång hörni.

Regndropparna träffade rutan på bussen för att sedan fortsätta vertikalt på ytan. Det var när jag följde dessa regndroppars vandringsled som jag fick syn på dem där vid busshållplatsen. En man med svart halvlångt hår, som framhävde hans mörka ögon, stod bredvid en kvinna som hade sitt kastanjebruna naturliga självfall kvävt i en stram svans i nacken.
Jag visste inte vad det var som fick mig att fästa min uppmärksamhet vid just dem. Kvinnans ögon gnistrade och varje gång mannen rörde sina läppar sprack hela hennes ansikte upp i ett leende. Det var först när kvinnan retsamt slog till mannen på axeln som det slog mig; De attraherades av varandra. Så mycket att det riktigt gnistrade om dem, de hade attraktionskraften. Det slog mig att vi ofta befinner oss i just den situationen, när vi attraheras av någon. Kanske någon du träffar ute en kväll eller en vän till dig. Män och kvinnor attraheras av varandra titt som tätt, och jag får höra från många att de attraheras av just sina vänner.

Jag undrade; kan män och kvinnor dela vänskap utan attraktionskraft?

Jag tror att om de allra flesta tänker efter så har man blivit attraherad av en vän någon gång under sin livstid, eller så har en vän blivit det av dig. Dock behöver inte detta betyda att man levt ut attraktionen, snarare kanske förnekat den på grund av att man inte är av intresse att vidareleda relationen.

När man möter en person man inleder en vänskapsrelation med, tror jag att man ständigt ingår i karusellen där den personen är en potentiell framtida partner. Man skulle förmodligen annars inte ha gjort det medvetna valet att bli vän med personen om inte individen var intressant på något sätt.

Jag tror att en vänskapsrelation där någon av parterna inte är attraherad av den andre är ytterst ovanlig, då jag är övertygad om att attraktionen undermedvetet finns där från första början. Många påstår att de har en vänskapsrelation utan att de är attraherade av varandra men enligt mig handlar dessa påståenden endast om ren och skär förnekelse, kanske till och med undermedveten sådan.

Män och kvinnor kan inte dela vänskap utan attraktionskraft, för jag tror inte att vi överhuvudtaget skulle vara intresserade av att lära känna personen av motsatt kön om det inte fanns en viss attraktion där redan från början.

Jag har förut funderat på vart kärleken tar vägen, när det uppstår tomrum mellan vänner. Man glider isär och är inte längre på den plats vi en gång varit. Men jag tror att våra hjärtan består av olika emotionella fack. Vi har vänner som stoppas i spara-för-alltid-facket, vi har vänner som stoppas i slänga-bort-och-inte-minnas-mer-facket.
Men jag kunde inte hjälpa att jag undrade; I vilket fack placeras de vänner som man oundvikligt glider ifrån?
Mina funderingar började när jag träffade en gammal vän till mig, som då var en av mina närmsta. Ett halvår har vi varit från varandra men när vi träffades kändes det precis som att ingen tid gått överhuvudtaget. Det kändes som att vi fortfarande befann oss på precis samma plats vi var på då, som att vinden som drog iväg oss åt olika håll nu vänt och återigen fört oss samman, men denna gång på ett mognare vis.
Jag tror att vi har ett spara-och-ta-fram-i-framtiden fack. Jag tror att vi kan spara vänners energi och tiden man har tillsammans i den där vrån inuti, och sedan få den tiden man behöver för sig själv för att sedan kunna ta fram energin och dom gamla tiderna och skapa nya minnen och nya tider tillsammans.
Ibland är man inte redo för allt som sker, så jag tycker att alla borde tillåta sig själva att inte få skuldkänslor för att man lägger personen i det där facket. Det är inte ett skammens fack, det är inte ens ett fack du behöver visa.Men jag vet att det finns där, och alla kan närsomhelst börja använda det. För vet ni vad?
Ibland är tid ifrån varandra bättre än tid med varandra. Tid är värdefullt, och om man verkligen tillåter sig att ta den så kommer den även ge något tillbaka. Man mognar, man blir mer redo och ser saker på andra sätt. Tiden ökar förståelsen och givmildheten. Relationen man hade kanske inte kommer uppenbara sig på precis samma sätt, men det kan fortfarande kännas underbart bra att få tillbaka en vän man trodde hade hamnat i slänga-bort-och-inte-minnas-mer-facket.
Så hörni, börja kännas vid era inre fack! Jag tror verkligen att på det här sättet kommer ni alla vinna i det spel som jag kallar livet.

Träden är gröna och höstens färger försvinner sakta. Solen står högt på den blåa himlen och tycks i mina ögon aldrig gå ned. Ungdomarna tillbringar halva dagar i sina sängar medan äldre är ute i trädgården. Det hörs härliga skratt från de allra minsta och fåglarna sjunger härliga melodier.
Det är nu vi ska sitta under rosafärgad himmel sena sommarkvällar och låta solens sista strålar försiktigt smeka våra ansikten. Det är nu vi ska träffa nya människor och låta världen öppna sig för oss. Det är nu vi ska bli förälskade.
Sommaren har många krav, och ett av dem är just sommarförälskelserna. En del kvinnor blir förälskade, och låter det hålla en sommar och låter sig sedan bli förkrossade när sommaren och den där kärleksfulla energin tar slut. En del kvinnor vägrar att bli förälskade för att de vet att det kanske bara blir för en sommar, de verkar nästan immuna mot det. En del vill vara starka och slippa känna sig svaga och otillräckliga.  
Men hörni tjejer, den här sommaren ska vi leva fullt ut. Immuniteten ska utrotas och vi ska leva varenda liten sekund av sommaren, för vet ni vad?
Ibland kanske man måste låta det göra ont, ibland kanske man måste falla, ibland kanske man måste få vara rädd. 
Att vara stark innebär inte att aldrig falla, det är att resa sig upp efter varje fall. Jag säger som min kloka vän en gång sa till mig; Allting är möjligt, det omöjliga tar bara lite längre tid.

Många intresserar sig för det här med hur många andra människor har legat med.
Idag verkar det rent utav vara det som bestämmer vem man är.
Jag har många gånger varit med om att människor i min närhet blivit kallade lösaktiga, trots att de som kastar ut dessa fördomar i luften inte ens är medvetna om antalet sexpartners dessa människor har haft, utan har själva dragit slutsatser.
Eftersom att antalet sexpartners idag är ett såpass hett ämne, med närmare femtontusen sökresultat när orden skrivs in på google,  tycker jag det är väldigt konstigt att vi då kastar ur oss fördomar och svordomar när någon legat med "för många".
Varför intresserar vi oss så oerhört för hur många andra människor har legat med, om vårat mål med detta ändå är att kritisera och fördöma?
Vissa menar att det endast är män som ser ner på kvinnor med en lång meritlista, de tycker att kvinnorna är ointressanta och slampiga.
Vissa menar att kvinnor som ligger med många bejakar sitt inre jag, de lever livet och de lever dessutom härligt.
Vissa menar att det inte alls är så att det är kvinnorna som är slampiga och ligger med många, nej det är minsann så att det är männen som sitter och trycker på sina listor med avverkade kvinnor, som är lika långa som tre barns önskelistor tillsammans på julafton och för att inte skämmas över detta trycker dessa män istället ner kvinnorna.
Jag tror att vi måste tänka lite större, man kan inte kritisera till höger och vänster och speciellt inte mellan könen!

En viktig faktor som absolut måste vara involbverad i tänkandet är att varje gång en kvinna ligger med en man, så adderas ju även en kvinna till mannens lista.
Enligt såväl kvinnor som män skulle svaret på frågan om män har fler sexpartners än kvinnor vara ja, men jag tror inte detta stämmer.
Jag tror snarare det handlar om att våra mentala uppfattningar om våra sexliv mellan könen är olika.
Jag fick denna tanke bekräftad häromdagen när jag läste en artikel om att kvinnor kommer ihåg det exakta antalet sexpartners och män har en förmåga att alltid gissa antalet, för att de helt enkelt inte kommer ihåg. Detta har alltså att göra med en så enkel sak som att män faktiskt vetenskapligt bevisat har sämre minne när det gäller just denna frågan.
Jag skulle säga att kvinnor ofta ses ned på när det gäller långa listor av avverkade sexpartners för att de faktiskt kommer ihåg alla, till skillnad från männen.

Att vi kritiserar och fördömer tror jag handlar om osäkerhet. Man vet inte riktigt vad man ska tycka om saken, därför är det lätt att tycka i idealisk anda, det handlar alltså i grund och botten om grupptryck.
Orsaken till att vi intresserar oss för hur många andra människor legat med är för att vi lever i en värld där jämförelse är prioritering nummer ett. Vissa erkänner att de jämför sig och vissa erkänner det inte. Oavsett så tror jag att man undermedvetet ägnar sig åt detta dagligen.
Kom ihåg att det finns två olika sorters människor, de som delar in världen i två olika sorters människor och de som inte gör det.
Istället för att kritisera och intressera sig för andras sexliv, ta en titt på ditt eget och var stolt över det!

Vet ni vad jag tycker är något av det värsta som finns?
När man har den där känslan, ja ni vet precis vilken jag pratar om. Den där känslan av att inte vara värd något, den där känslan av att de flesta tar dig för ditt yttre jag och inte uppskattar den hela världen som man har inuti. Den där världen som är så spännande om man tar sig energin till att börja upptäcka.
Varför är det så, sorgligt nog, att inte många människor idag orkar ta den energin?
Under hela min högstadieperiod skulle jag vilja likna mig själv vid att vara en utstött och ful ankunge, vilket mina skolkamrater inte var sena med att påpeka. Varje dag i skolan var en ny dag som jag behövde kämpa mig upp till. En ny dag av förödmjukelser, hånskratt och hårda ord.
Det jag önskade mig mest i hela världen under mina tre år på högstadieskolan, var att få vänner i skolan som såg mig som en i gänget, att killar överhuvudtaget skulle titta åt mitt håll, att jag skulle bli av med en hel drös av saker gällande mitt utseende och bli en fin tjej.
Jag spenderade tre år med att sätta dessa saker högst på min önskelista, och idag, ett antal år senare, när jag fått det jag önskade mig och lite mer, inser jag att människor alltid kommer vara likadana. För det hjälper inte att bli fin, att få mycket vänner och att killar tittar åt en. Man känner sig fortfarande lika värdelös, för att människor inte uppskattar den värld man har inuti.
 Mitt svar på varför människor inte orkar ta energin och upptäcka världar, är att vi inte inser att vi behöver varandras stöd. Vi inser inte att vi borde uppskatta varandra för de vi är istället för att vara så ytliga. Vi borde kanske tänka på att vi inte bara finns i en värld, utan det finns miljoner, miljarder andra världar inuti varenda människa.
Jag är helt övertygad om att så många människor skulle må bättre av att få höra en mening, om så bara en enda liten gång, en mening som lyder "tack för att du är du".

Det slog mig precis att jag inte skrivit något i min blogg på två veckor och fem dagar.
Två veckor och fem dagar är tillsammans fjorton plus fem dagar som blir nitton hela dagar.
Men mitt icke-aktiva bloggande beror inte på att mitt tänkande varit lika med noll, nej snarare tvärtom.
Jag har så mycket tankar  mitt huvud att jag inte vet i vilken ände jag ska börja. Mina tankar är så stora att de inte får plats. Inte stort som i att jag jämför mig med gudarna, nej stort som i att tankarn är svåra att sätta ord på.
Detta är inte en igenkännlig känsla i mitt liv och det här fick mig att undra; är alla som vandrar omkring vilsna?
Vissa reser jorden runt, vissa tar ett år ledigt efter gymnasiet, vissa skolkar, vissa dricker alkohol eller konsumerar droger, vissa vinner uppsatstävlingar, vissa är med i kyrkförsamlingar, vissa har inga vänner.
Oavsett vart man befinner sig i livet, tror jag att man någongång vandrat omkring, gjort något som man inte känner igen sig själv i, men som ändå kan mynna ut i något betydelsefullt.
Jag tror att alla som vandrar omkring är vilsna.  Det mål man än söker, finner man aldrig.
Man finner det mål som är bäst för människan inuti, man finner det mål som den där nerven långt ner i bakhuvudet vet att man behöver. 
Det målet som skapar ovisshet och förvirring, för att sedan vara det mest betydelsefulla av dem alla.

Jag vill likna livet vid en symfoniorkester.

Det kan vara som fiolernas klagosång, eller som flöjternas lätta toner, det kan vara som trumpeternas pampiga röster, eller som trombonens kraftfulla trumpenhet. Ibland är det som klarinetternas lätta tjutande och i vissa fall är det som valthornens mörker.
Men på vilket sätt det än tar form, tror jag vi alla har något gemensamt, rädsla.

Vissa säger att deras största rädsla i livet är döden. Vissa påstår att deras sinnen uppfylls med skräck då de tänker på livet.

Rädslan för döden tror jag uppkommer hos dem som inser att de inte fått ut tillräckligt av sitt liv, som har mycket kvar att se och uppleva.
Rädslan för döden tror jag finns hos de osäkra, hos de som inte tror att tiden vi får på jorden är tillräcklig för att göra något av det liv man välsignats med.

När man befinner sig längst ner på botten, i de mörkaste återvändsgränder, när ingenting hjälper och man är fast i det nattsvarta träsket, det är då skräcken för att leva letar sig in i sinnena.
 Det är då man är rädd för att komma tillbaka till det där ljuset, där man måste kisa för att stå ut, där man måste ha ett leende på läpparna för att överleva dagen.

Jag tror inte att de här är två olika rädslor.
Jag tror bara det finns en enda rädsla, och den tror jag vi alla känner. Fast denna enfaldiga rädsla framkallar olika behov hos oss. Rädslan för att inte upplevt flöjternas lätta toner, rädslan för att man bott i trombonens kraftfulla trumpenhet.
Rädslan för att inte ha upplevt det hela, den hela.
Symfoniorkestern.

Häromdagen  lyssnade jag på en låt jag verkligen tycker om.
Frasen som gör att jag gillar den här låten så mycket är: such a beautiful myth, thats breaking my skin.
Vissa saker är vackra, så vackra när man testar och vrider och ser på dem, att dessa ting etsar sig fast i en.
Vissa saker är fula, så fula att man inte vill testa och man vill inte se och de kan inte etsa sig fast i en på grund av vår motståndskraft.  
Men finns det saker som vid en första anblick kan verka vackra, men som i själva verket inte alls är så vackert som man i början kanske tror?
En operation kan verka vacker och underbar, men det man inte ser när man bestämmer sig för att göra den, är allt lidande och all smärta man får utstå.
En ätstörning kan verka underbar i början, då man inte är fast i något ännu, man bara blir av med de där extra kilona, men det man inte ser är ångesten man sedan får leva med.
En utseendefixering kan verka perfekt då man tar sig mer tid för sitt utseende, och dessutom får komplimanger för mödan man lägger ned, men det man inte ser är hur man tär på sig själv och bygger upp en idealbild av någon man inte är.
En maträtt kan se underbart god ut, då man inte ännu använt smak och luktsinnena, men när man sedan gör det, är maträtten något av det förfärligaste man ätit.
Jag tror allting är vackert och hemskt. Jag tror inte man kan skilja på vackert och fult. Det hänger ihop, precis som rätt och fel. Utan rätt finns inget fel och utan fel finns inget rätt.
Allting har ett samband och allting är dubbelttydigt, vi har bara inte insett det än.