innebörden är inte alltid innebörden
För er som sett serien gossip girl någon gång, skulle jag vilja likna den här bloggsidan med just gossip girl.
Det skvallras om karlstads invånare och deras handlingar och däribland om mestadels tjejer.
Bara idag har jag nog hört ett tjugotal personer nämna bloggen och inte är det i samband med hyllningsvisor eller hedersomnämningar, nej, snarare i samband med svordomar. Några väl valda ord jag hört är omoget, naivt & barnsligt.
Trots att jag hört alla dessa negativa uttalanden, fick jag reda på när jag tidigare var inne och kikade på sidan, att statistiken för hur många läsare den har tydligen skjutit i höjden.
Jag kunde inte förstå den här dubbelmoralen, att först uttala sig om att det är en värdelös sida och sedan dagligen besöka den och bidra till ökad läsarstatistik och genom detta även bidra till att skaparna blir mer triggade än någonsin till att fortsätta sitt skvallrande.
Jag började fundera; varför säger människor en sak men menar en annan?
I ungdomars vardag förekommer det här mer än någonsin skulle jag vilja påstå, i stort sett alla har väl någon gång varit med om att någon påstått någonting men sedan inte alls visat att den fysiska handlingen blir av.
Lösryckta kommentarer dragna ut luften förekommer ofta, exempelvis när man springer på en gammal vän på stan som man i stort sett aldrig umgås med längre. Man påpekar lite vagt att det verkligen är nödvändigt att ta en fika tillsammans någon dag, men det här är mer en fras man använder för att vara artig, för att sedan återgå till det riktiga ärendet man hade i staden.
Jag tror det har mycket att göra med att vi idag grämer oss för att erkänna saker. Vi påpekar att det är otroligt naivt att prata dumheter om andra såsom att skvallra, men samtidigt tillfredsställer det oss psykiskt.
Idag är det en trend att tycka som andra, att hålla med varandra i en diskussion och att inte argumentera med varandra.
Jag skulle istället vilja uppmuntra människor till att erkänna saker, att inte vara rädd för att bli ihågkommen som någon som står för vad man tycker.
Idag ska jag göra ett erkännande som jag inte tror jag är ensam om men som de flesta håller tyst om; jag fullkomligt älskar skvaller.
Dock anser jag att det kan diskuteras ifall baktalande som strider mot människors integritet är det som verkligen borde vara det mest omtalade.
ett hjärta har vi alla
Den där dagen som medför att hela stan är pyntad i rött och har massvis med specialerbjudanden om choklad i hjärtform.
Den där dagen, som jag så många gånger kommit på mig själv med att vilja slippa, allt för att jag inte har någon att dela den med.
Men i år slog det mig, när jag gick igenom ett köpcenter prytt med tusentals röda sammetshjärtan, att den här dagen är ju till för alla oavsett om man har en partner eller inte, för så vitt jag vet, har vi alla ett hjärta.
Jag undrade: vad är det egentligen som gör att vi kopplar ihop våra hjärtan&kärlek med ett förhållande?
Naturligtvis är det våran omgivning som påverkar oss.
Överallt ser man annonser där man kan vinna den perfekta dejten med sin stora kärlek, man hör dagligen vänner berätta om hur mysigt de ska ha det med sina partners och för att inte tala om hur många förälskade par som gifter sig på den fjortonde dagen i februari månad.
Men vad säger egentligen att man inte kan hylla den här dagen som en dag i vänskapens anda, trots allt, är det ju ALLA hjärtans dag!
Jag skulle vilja säga att de hjärtan jag värnar om mest i livet, är mina allra bästa vänners. Vissa personer vet man alltid finns där, man vet att man passar ihop, man vet att oavsett vilka hinder som kommer i ens väg så klarar man att ta sig över dem för det är tillsammans man ska vara.
Och värna om mina vänners hjärtan och uppskatta vänskaplig kärlek, det var precis det jag gjorde den här dagen.
Jag höjde glaset för ett ej beträtt förhållandeträsk och åt en ljuvlig måltid med mina bästa vänner, och tro mig när jag säger, att det var det bästa jag gjort på länge.
finns det en förbindelse mellan alla resor?
Livet är en resa.
En resa full av möjligheter, glädjeämnen, vänskap, fiendeskap, avsky och förbittring.
Färden kan vara skyndsam, den kan vara tidsödande, den kan vara förmånlig och förträfflig, den kan vara opassande och ogynnsam.
Alla resor är varierande och den ena mer olik den andra, men finns det en förbindelse mellan alla dessa resor?
Shakespeare sa en gång att resor slutar med att älskare möts.
Alla dessa resor har en förbindelse.
Jag tror att förbindelsen är att vi alla, någongång hittar någon vi vill dela vårat liv med.
Dett behöver inte betyda att vi kommer dela vårat liv med personen, men vi kommer möta en älskare någongång.
Kärleken behöver inte vara lätt. Det finns många fall av kärlek med förhinder och alla dessa par som hittar varandra runt om i världen delar förmodligen inte sitt liv tillsammans.
Det enda jag är helt säker på är; att resor slutar med att älskare möts på ett eller annat sätt.
en liten känsla som blir stor
Ja jag tror vi alla någon gång upplevt den där hemska känslan. Känslan av att inte duga, känslan av att man skulle kunna döda sin väninna som oavbrutet pratar om hur bra hennes pojkvän är, känslan av att vilja skriva dit ett M framför VG:t när bordskamraterna allihopa fått högsta betyg. Den där känslan, som kallas avundsjuka.
Avundsjuka kan ta kol på en när det gäller att själv ha den där irriterande känslan hängandes över sig, men när det handlar om ombytta roller, är plötsligt avundsjuka något av det bästa som finns.
Jag undrade; varför är det så tillfredsställande att göra någon avundsjuk?
Jag tror det för många handlar om att man vill ha bekräftelse. Bekräftelse är det många som behöver, fast inte fullt så många skulle erkänna det. Jag tror det inger en känsla av att man är någons mini-förebild, och detta tror jag kan vara både en humörhöjare och göra självförtroendet en aning starkare.
Jag tror det är tillfredsställande för det handlar om makthavande. Man känner att man är på toppen av klippan för en stund, man känner att man skjuter igenom ozonlagret och tar ett varv runt jorden, man känner sig stark.
Avundsjuka är bra, men tänk på att ingen vill vara för grön om huden, så ta den i lagoma doser.
kan man vara en hjältinna förevigt?
Vissa människor pratar öppet om saker som tynger dem och som är problematiska, vissa anförtror sig endast åt sina vänner och vissa talar inte alls om när de mår dåligt.
Jag hör nog till de sistnämnda. Jag gillar att bli ihågkommen som en glad tjej, och därför trycker jag hellre bort mina problem än tar itu med dem.
Om man en person som helst inte vill kännas vid att man faktiskt har problem, är man ofta en sådan som gärna lyssnar. Man tar sig an andras problem istället för ens egna, för att det är så mycket lättare. Man blir någons hjältinna, man blir uppskattad för att man är behjälplig på alla sätt och alltid finns där. Man kan liknas vid en superkvinna, utan något som tynger och utan några krav.
Men kan man verkligen vara en hjältinna förevigt?
Att finnas för någon är en god gärning, och naturligtvis skall man lyssna om en vän behöver prata. Men ibland, har man för många att lyssna på, för många som pratar, för många röster. Ibland skjuter man sina problem för långt fram, man lyssnar aldrig till sin egen kropp och vilja.
Jag skulle vilja säga, att man inte kan vara en hjältinna för evigt. Att vara en hjältinna förevigt skulle även innebära ett lidande inombords, och frågan är hur bra svar man tillslut kan ge på andras tyngder när man inte kan ta hand om sig själv ordentligt.
Det jag verkligen undrar, är om termen hjältinna överhuvudtaget passar in på den här sortens människor. Det vore mer heroiskt att inte frukta sig själv, och faktiskt tillåta sig att anförtro sig åt någon.
Dit jag vill komma, är att vi har sådana krav på oss att vara bra vänner, att vi glömmer bort oss själva.
Vi behöver tid för att koppla bort lyssningsförmågan, vi behöver tid för att ta hand om oss själva och vara egoistiska.
När allt kommer omkring är det enda man har ansvar för ens eget välbefinnande.
att våga
Förra veckan fick jag av våran engelskalärare veta att vi skulle läsa en bok och sedan göra en muntlig presentation om den. Ångesten började stiga inom mig och paniken sprida sig i kroppen.
En muntlig redovisning på engelska, mitt absoluta hatobjekt!
Jag började genast fundera ut undanflykter i mitt bakhuvud; ska jag vara "magsjuk" hela den veckan och glömma papperena resterande veckor så att jag inte kan göra den? ska jag låtsas att jag har hoppat av skolan just den veckan? ska jag svimma när jag ska hålla föredraget så att hon förstår att det helt enkelt inte är något som fungerar för mig?
Efter ett antal påkommna undanflykter, kom jag på mig själv med att vara oerhört löjlig.
Ja, det kanske är jättehemskt sekunderna innan redovisningen, men mina tidigare erfarenheter av detta är att det efter avslutat uppdrag är otroligt härligt och man blir väldigt stolt över sig själv.
Jag undrade; är att våga att förlora fotfästet en stund och är att inte våga att förlora sig själv?
Jag skulle vilja påstå att hela våra liv består av chansningar
Livet är helt enkelt ett spel och det gäller att spela pjäserna rätt. Att flytta en pjäs skulle vara att förlora fotfästet, att inte känna att man har någon grund att stå på en kort sekund. Många människor upplever nog den där kittlande känslan i magen av att man inte har kontroll, som mycket obehaglig.
Att inte flytta någon pjäs, vore naturligvis ett tryggare alternativ. Att stå kvar på en fast grund och veta att man aldrig kan falla, för man tar aldrig steget ut i luften. Ett alternativ som förmodligen faller många människor i smaken.
Men att hela tiden stå kvar på samma ställe i livet, att inte röra sig framåt, bakåt eller överhuvudtaget, det tror jag är en ohälsa i sig. Det är att förlora sig själv.
Ibland måste vi förlora fotfästet för att må bra.
när en hälsosam kost övergår till en ätstörning
Mat, något som vi behöver för att fungera.
Mat, något som många har svårt med.
Varje dag hör jag tjejer säga att de vill gå ned i vikt, att de inte vill ha feta lår, att de har slutat äta kolhydrater eller börjat med viktväktarmat.
Till saken hör även, att de tjejer jag hör säga detta, inte är ett dugg överviktiga. De är fullt normalviktiga och till och med väldigt smala i många fall.
När man upplyser tjejer om att det inte är hälsosamt att sträva efter att gå ned i vikt när man redan är smal, svarar de att de inte är smala men samtidigt säger de att de inte har en ätstörning.
Jag undrade; när övergår en hälsosam kost till en ätstörning?
Vid lunchen i matsalen ser jag ofta tjejer som bara äter sallad till lunch och samtalsämnet vid matsalsbordet är vilken diet man nu ska påbörja. Är det tredagars-te-fasta, eller kanske bara äta frukt i några veckor?
Människor påstår idag att ätstörningar inte kommer från samhällets smala ideal i media, nej det handlar om ens egen självbild och pressen man har på sig själv.
Jag påstår att ätstörningar inte kommer från medias smala ideal, jag påstår att ätstörningar uppstår av tjejers uppmuntrande samtal. Man triggar varandra till att bli smal, och att säga att man inte blir påverkad av detta, tror jag för många vore att ljuga. Jag tror det omedvetet etsar sig fast i ens tänkande och man tänker mer och mer på vad man äter och vad man inte äter.
Många förnekar att de har ätstörningar, men jag skulle säga, att väldigt många tjejer idag har det. Ätstörningar enligt mig, är inte att nödvändigtvis få anorexi, nej det handlar om något så enkelt som när ens ätande stör ens vardag.
När man tänker så mycket på vad man äter att man inte kan koncentrera sig och inte leva som man gjort innan.
Jag tror att vi måste inse att det här inte kommer hålla i längden, vi kommer fortsätta uppmuntra varandra till viktminskning och enligt mig, är det bara en tidsfråga tills i stort sett alla har någon form av ätstörning.
Vi måste inse att vi är vackra och duger precis som vi är, vi behöver inte vara så hårda mot oss själva.
Det är det som vi ska uppmuntra varandra till, att få en bra självkänsla, istället för att uppmuntra till en så idiotisk sak som ätstörningar.
