lyckan skänker ingenting
Utlandsresor, familj, vänner, blomstrande grenar, sommarens första dopp, vinterns första snö, höstens strålande sol, skolavslutning, högsta betyg på prov, nya förbindelser, pojkvänner, flickvänner, bloggande, bokläsande, skrivande, datorspelande, filmtittande.
Jag kan räkna upp tusen saker som jag tror att olika människor skulle kunna definera som lycka eftersom det är något alla upplever olika.
Ingen bestämmer vad lycka är, ingen vet och jag har inte heller några svar den här gången, jag har inga hypoteser, inga tankar, nej jag har bara en mening jag vill säga;
Lyckan skänker inte något, det lånar bara ut.
Idag lånade den ut något som för mig betyder fruktansvärt mycket och jag är så tacksam att dessa två ljus fick sprida lite utlånad värme över mig.
Men det jag alltid kommer komma ihåg, och det jag vill påminna alla er om, är att den bara är lånad.
Jag tror att om vi blir medvetna om detta, kommer vi i längden bli mer lyckliga, för då kommer vi inte bli så besvikna när lyckan nästa gång måste lånas ut till någon annan ensam själ därute i den stora vida världen.
är alla som vandrar omkring vilsna?
Det slog mig precis att jag inte skrivit något i min blogg på två veckor och fem dagar.
Två veckor och fem dagar är tillsammans fjorton plus fem dagar som blir nitton hela dagar.
Men mitt icke-aktiva bloggande beror inte på att mitt tänkande varit lika med noll, nej snarare tvärtom.
Jag har så mycket tankar mitt huvud att jag inte vet i vilken ände jag ska börja. Mina tankar är så stora att de inte får plats. Inte stort som i att jag jämför mig med gudarna, nej stort som i att tankarn är svåra att sätta ord på.
Detta är inte en igenkännlig känsla i mitt liv och det här fick mig att undra; är alla som vandrar omkring vilsna?
Vissa reser jorden runt, vissa tar ett år ledigt efter gymnasiet, vissa skolkar, vissa dricker alkohol eller konsumerar droger, vissa vinner uppsatstävlingar, vissa är med i kyrkförsamlingar, vissa har inga vänner.
Oavsett vart man befinner sig i livet, tror jag att man någongång vandrat omkring, gjort något som man inte känner igen sig själv i, men som ändå kan mynna ut i något betydelsefullt.
Jag tror att alla som vandrar omkring är vilsna. Det mål man än söker, finner man aldrig.
Man finner det mål som är bäst för människan inuti, man finner det mål som den där nerven långt ner i bakhuvudet vet att man behöver.
Det målet som skapar ovisshet och förvirring, för att sedan vara det mest betydelsefulla av dem alla.
