Vissa människor pratar öppet om saker som tynger dem och som är problematiska, vissa anförtror sig endast åt sina vänner och vissa talar inte alls om när de mår dåligt.
Jag hör nog till de sistnämnda. Jag gillar att bli ihågkommen som en glad tjej, och därför trycker jag hellre bort mina problem än tar itu med dem.
Om man en person som helst inte vill kännas vid att man faktiskt har problem, är man ofta en sådan som gärna lyssnar. Man tar sig an andras problem istället för ens egna, för att det är så mycket lättare. Man blir någons hjältinna, man blir uppskattad för att man är behjälplig på alla sätt och alltid finns där. Man kan liknas vid en superkvinna, utan något som tynger och utan några krav.
Men kan man verkligen vara en hjältinna förevigt?
Att finnas för någon är en god gärning, och naturligtvis skall man lyssna om en vän behöver prata. Men ibland, har man för många att lyssna på, för många som pratar, för många röster. Ibland skjuter man sina problem för långt fram, man lyssnar aldrig till sin egen kropp och vilja.
Jag skulle vilja säga, att man inte kan vara en hjältinna för evigt. Att vara en hjältinna förevigt skulle även innebära ett lidande inombords, och frågan är hur bra svar man tillslut kan ge på andras tyngder när man inte kan ta hand om sig själv ordentligt.
Det jag verkligen undrar, är om termen hjältinna överhuvudtaget passar in på den här sortens människor. Det vore mer heroiskt att inte frukta sig själv, och faktiskt tillåta sig att anförtro sig åt någon.
Dit jag vill komma, är att vi har sådana krav på oss att vara bra vänner, att vi glömmer bort oss själva.
Vi behöver tid för att koppla bort lyssningsförmågan, vi behöver tid för att ta hand om oss själva och vara egoistiska.
När allt kommer omkring är det enda man har ansvar för ens eget välbefinnande.