Jag vill likna livet vid en symfoniorkester.

Det kan vara som fiolernas klagosång, eller som flöjternas lätta toner, det kan vara som trumpeternas pampiga röster, eller som trombonens kraftfulla trumpenhet. Ibland är det som klarinetternas lätta tjutande och i vissa fall är det som valthornens mörker.
Men på vilket sätt det än tar form, tror jag vi alla har något gemensamt, rädsla.

Vissa säger att deras största rädsla i livet är döden. Vissa påstår att deras sinnen uppfylls med skräck då de tänker på livet.

Rädslan för döden tror jag uppkommer hos dem som inser att de inte fått ut tillräckligt av sitt liv, som har mycket kvar att se och uppleva.
Rädslan för döden tror jag finns hos de osäkra, hos de som inte tror att tiden vi får på jorden är tillräcklig för att göra något av det liv man välsignats med.

När man befinner sig längst ner på botten, i de mörkaste återvändsgränder, när ingenting hjälper och man är fast i det nattsvarta träsket, det är då skräcken för att leva letar sig in i sinnena.
 Det är då man är rädd för att komma tillbaka till det där ljuset, där man måste kisa för att stå ut, där man måste ha ett leende på läpparna för att överleva dagen.

Jag tror inte att de här är två olika rädslor.
Jag tror bara det finns en enda rädsla, och den tror jag vi alla känner. Fast denna enfaldiga rädsla framkallar olika behov hos oss. Rädslan för att inte upplevt flöjternas lätta toner, rädslan för att man bott i trombonens kraftfulla trumpenhet.
Rädslan för att inte ha upplevt det hela, den hela.
Symfoniorkestern.

Häromdagen  lyssnade jag på en låt jag verkligen tycker om.
Frasen som gör att jag gillar den här låten så mycket är: such a beautiful myth, thats breaking my skin.
Vissa saker är vackra, så vackra när man testar och vrider och ser på dem, att dessa ting etsar sig fast i en.
Vissa saker är fula, så fula att man inte vill testa och man vill inte se och de kan inte etsa sig fast i en på grund av vår motståndskraft.  
Men finns det saker som vid en första anblick kan verka vackra, men som i själva verket inte alls är så vackert som man i början kanske tror?
En operation kan verka vacker och underbar, men det man inte ser när man bestämmer sig för att göra den, är allt lidande och all smärta man får utstå.
En ätstörning kan verka underbar i början, då man inte är fast i något ännu, man bara blir av med de där extra kilona, men det man inte ser är ångesten man sedan får leva med.
En utseendefixering kan verka perfekt då man tar sig mer tid för sitt utseende, och dessutom får komplimanger för mödan man lägger ned, men det man inte ser är hur man tär på sig själv och bygger upp en idealbild av någon man inte är.
En maträtt kan se underbart god ut, då man inte ännu använt smak och luktsinnena, men när man sedan gör det, är maträtten något av det förfärligaste man ätit.
Jag tror allting är vackert och hemskt. Jag tror inte man kan skilja på vackert och fult. Det hänger ihop, precis som rätt och fel. Utan rätt finns inget fel och utan fel finns inget rätt.
Allting har ett samband och allting är dubbelttydigt, vi har bara inte insett det än.

För två år sedan var jag med om något.
Något som träffade mig som en för hårt skjuten tennisboll, något som knöt besvärliga knutar i min mage.
Något som gav mitt hjärta några ordentliga blåmärken och skråmor.
Något som jag kallar svek.
Jag har alltid tänkt på den här händelsen som något som gjort mig starkare och gett mig en realistisk livsåskådning.
Jag har insett att man inte kan få allting i livet och att man egentligen bara kan lita på sig själv.
Men när jag nu, efter att ha sett en mycket kärleksbaserad serie på tv, reflekterar över min situation inser jag att jag kanske under all denna gågna tid haft fel.
Jag har tagit mig själv på bar gärning med att stöta bort kille efter kille som ger minsta antydan till att ha en gnutta mer känslor än endast vänskap för mig.
Mina reflektioner fick mig att undra; Är det cyniskt eller realistiskt att skydda sig själv från kärlek?
När man skyddar sig själv från kärlek, betyder det automatiskt att man skyddar sig själv mot svek.
Man bygger upp ett skyddsnät och en känslokall ivsåskådning som blir ett beroende. Man tror att man inte kan bli kär, man tror att man inte är den typiska och omtalade "förhållandetypen".
Man skyddar sig själv så mycket att man stänger in sig själv.
Man tror att svek stärker en, man tror att allt som inte dödar, stärker.
Jag tror inte det är så. Enligt mig är just det en klyscha som blir sämre och sämre för var gång den passerar mina öron. 
Då man skyddar sig själv mot kärlek, är man inte heller lika mottaglig för att välkomna personer in i ens liv. Man stänger den viktigaste delen av en själv inne och låter aldrig någon titta på den, man tappar bort sig själv någonstans långt därinne.
Att förlora sig själv, är inte realistiskt, det är så mycket cyniskt det kan bli och jag tror inte och kommer aldrig tro, att cynism är bra för oss.
Från och med idag ska du, jag, vi, tillsammans, sluta stänga in oss. Vi ska ta tag i det här, vi ska bli det vi är födda till att vara.
En känslostyrd varelse.