För två år sedan var jag med om något.
Något som träffade mig som en för hårt skjuten tennisboll, något som knöt besvärliga knutar i min mage.
Något som gav mitt hjärta några ordentliga blåmärken och skråmor.
Något som jag kallar svek.
Jag har alltid tänkt på den här händelsen som något som gjort mig starkare och gett mig en realistisk livsåskådning.
Jag har insett att man inte kan få allting i livet och att man egentligen bara kan lita på sig själv.
Men när jag nu, efter att ha sett en mycket kärleksbaserad serie på tv, reflekterar över min situation inser jag att jag kanske under all denna gågna tid haft fel.
Jag har tagit mig själv på bar gärning med att stöta bort kille efter kille som ger minsta antydan till att ha en gnutta mer känslor än endast vänskap för mig.
Mina reflektioner fick mig att undra; Är det cyniskt eller realistiskt att skydda sig själv från kärlek?
När man skyddar sig själv från kärlek, betyder det automatiskt att man skyddar sig själv mot svek.
Man bygger upp ett skyddsnät och en känslokall ivsåskådning som blir ett beroende. Man tror att man inte kan bli kär, man tror att man inte är den typiska och omtalade "förhållandetypen".
Man skyddar sig själv så mycket att man stänger in sig själv.
Man tror att svek stärker en, man tror att allt som inte dödar, stärker.
Jag tror inte det är så. Enligt mig är just det en klyscha som blir sämre och sämre för var gång den passerar mina öron. 
Då man skyddar sig själv mot kärlek, är man inte heller lika mottaglig för att välkomna personer in i ens liv. Man stänger den viktigaste delen av en själv inne och låter aldrig någon titta på den, man tappar bort sig själv någonstans långt därinne.
Att förlora sig själv, är inte realistiskt, det är så mycket cyniskt det kan bli och jag tror inte och kommer aldrig tro, att cynism är bra för oss.
Från och med idag ska du, jag, vi, tillsammans, sluta stänga in oss. Vi ska ta tag i det här, vi ska bli det vi är födda till att vara.
En känslostyrd varelse.