Häromdagen  lyssnade jag på en låt jag verkligen tycker om.
Frasen som gör att jag gillar den här låten så mycket är: such a beautiful myth, thats breaking my skin.
Vissa saker är vackra, så vackra när man testar och vrider och ser på dem, att dessa ting etsar sig fast i en.
Vissa saker är fula, så fula att man inte vill testa och man vill inte se och de kan inte etsa sig fast i en på grund av vår motståndskraft.  
Men finns det saker som vid en första anblick kan verka vackra, men som i själva verket inte alls är så vackert som man i början kanske tror?
En operation kan verka vacker och underbar, men det man inte ser när man bestämmer sig för att göra den, är allt lidande och all smärta man får utstå.
En ätstörning kan verka underbar i början, då man inte är fast i något ännu, man bara blir av med de där extra kilona, men det man inte ser är ångesten man sedan får leva med.
En utseendefixering kan verka perfekt då man tar sig mer tid för sitt utseende, och dessutom får komplimanger för mödan man lägger ned, men det man inte ser är hur man tär på sig själv och bygger upp en idealbild av någon man inte är.
En maträtt kan se underbart god ut, då man inte ännu använt smak och luktsinnena, men när man sedan gör det, är maträtten något av det förfärligaste man ätit.
Jag tror allting är vackert och hemskt. Jag tror inte man kan skilja på vackert och fult. Det hänger ihop, precis som rätt och fel. Utan rätt finns inget fel och utan fel finns inget rätt.
Allting har ett samband och allting är dubbelttydigt, vi har bara inte insett det än.