Jag vill likna livet vid en symfoniorkester.

Det kan vara som fiolernas klagosång, eller som flöjternas lätta toner, det kan vara som trumpeternas pampiga röster, eller som trombonens kraftfulla trumpenhet. Ibland är det som klarinetternas lätta tjutande och i vissa fall är det som valthornens mörker.
Men på vilket sätt det än tar form, tror jag vi alla har något gemensamt, rädsla.

Vissa säger att deras största rädsla i livet är döden. Vissa påstår att deras sinnen uppfylls med skräck då de tänker på livet.

Rädslan för döden tror jag uppkommer hos dem som inser att de inte fått ut tillräckligt av sitt liv, som har mycket kvar att se och uppleva.
Rädslan för döden tror jag finns hos de osäkra, hos de som inte tror att tiden vi får på jorden är tillräcklig för att göra något av det liv man välsignats med.

När man befinner sig längst ner på botten, i de mörkaste återvändsgränder, när ingenting hjälper och man är fast i det nattsvarta träsket, det är då skräcken för att leva letar sig in i sinnena.
 Det är då man är rädd för att komma tillbaka till det där ljuset, där man måste kisa för att stå ut, där man måste ha ett leende på läpparna för att överleva dagen.

Jag tror inte att de här är två olika rädslor.
Jag tror bara det finns en enda rädsla, och den tror jag vi alla känner. Fast denna enfaldiga rädsla framkallar olika behov hos oss. Rädslan för att inte upplevt flöjternas lätta toner, rädslan för att man bott i trombonens kraftfulla trumpenhet.
Rädslan för att inte ha upplevt det hela, den hela.
Symfoniorkestern.