Idag var jag ute på en promenad. Det var kallt ute med endå sådär härligt friskt och jag kände hur hjärnan rensades på allt onödigt.
När jag gick där på trottoaren vid sidan av bilvägen, kom jag att tänka på hur underligt det är, det här med höger och vänstertrafik. När vi kör bil skall vi köra på höger sida och likaså cykel, men när vi går, då ska vi helt plötsligt gå på vänster sida. Naturligtvis har detta ett skäl, man skall synas för det mötande fordonet.
Men detta fick mig att undra; finns det höger och vänstertrafik i våra liv utöver den trafik vi för på gatorna?
Vissa människor är framgångsrika, och detta för ofta med sig en attityd som inte alltid är den bästa att ha att göra med. Jag generaliserar naturligtvis inte framgångsrika, men jag tror att framgång mycket lätt kan stiga en åt huvudet. Framgång kan ge gott självförtroende, men ofta även i överdos.
När en människa är så självgod att man ser sig jämlike med gudarna och inte kan unna andra människor gott i livet, då har framgången blivit ett beroende. Då är det lätt att man gasar på för fullt i högerfilen och inte tar någon som helst notis om de mötande i vänsterfilen.
Vissa människor är framgångsrika, men ser även de mötande människorna. De kan vara opartiska, objektiva och ha en acceptans av att det finns fler människor som är framgångsrika, men ändå blir deras cyklar leriga när bilarna i högerfilen trycker gasen i botten mitt i en stor vattenpöl.
Sen har vi den tredje sortens människor, de som inte ser sig själva. De som är så rädda för att bli ignorerade av bilarna att de går på andra sidan vägen. De vågar inte leva sina liv fullt ut eller hävda sig. De människor som ständigt låter sig korrekturläsas och korrigeras, de som inte verkar ha en stadig grund att stå på. De som går på vänster sida. De som ingen ser. 
Det människor behöver är att knyta mer band över gränserna, inte minst i framgångstrafiken. 
Kanske skulle samhället och människosynen fungera bätte om vi alla, oavsett fordon, var styrda efter högerfilade vägar i livet.

På torsdagar är jag alltid sådär jättetrött och det finns absolut ingenting att göra. Men igår, så gick det en film på tv som jag tänkte att jag skulle se. Halva filmen igenom började jag tappa intresset och när slutet äntligen kom var jag så uttråkad att jag nästan somnat. Men som från ingenstans, citeras plötsligt John Lennon och hela filmen fick en annan mening.
"Livet händer när man gör någonting annat" John Lennon
Detta citat fick mig att undra om det verkligen är så att om man koncentrerar sig på något annat så händer livet?
Jag har vänner som har problem med att hitta den "perfekte partnern" och regelbundet är ute på jakt och träffar nya människor i kärlekssyfte titt som tätt.
Jag brukar alltid rådge dem att inte leta, för min tro är att ingenting kommer till dig när du desperat söker efter det, nej det kommer när du minst anar det.
Våra kroppar och sinnen bemästrar en fruktansvärd intelligens om när vi är i behov av något och om vi inte hittar den perfekta partnern nu, så kanske det är så att vi omedvetet inte är redo för det.
En motsägelse till detta skulle naturligtvis kunna vara att det inte händer något. Man kanske har varit utan någon att dela livet med en längre period, eller kanske aldrig ens har delat livet med någon än och naturligtvis kan då en desperation växa fram.
Mitt svar på detta är att vi har hela våra liv framför oss att dela med någon annan, och jag vet att man klarar av att leva självständigt, även om det såklart kan vara jobbigt. När allt kommer omkring, ska man vara sin egen bästa vän, och hur gör man det utan att leva självständigt?
Som slutsats skulle jag vilja säga att John Lennon absolut har rätt i att livet händer när du gör något annat. Enligt mig, så måste man slappna av och tillåta sig själv att pausa sin tillvaro ibland. När man klarar av att tillåta sig själv att inte alltid ingå i en ständig jakt, är man säkerligen redo för det där som man alltid känt att man är i behov av.

Magneters positiva och negativa sida är varandras totala motsatser, men ändå dras de till varandra. De två sidorna passar perfekt tillsammans och verkar vara som gjutna för varandra.
Gäller denna dragningskraft även bland människor och är det den som styr vem man helst umgås med?
Jag tänker på mig själv och min bästa vän.
Vi har känt varandra i fyra år och jag har alltid sett oss som väldigt lika.
Men nu när jag suttit och funderat och skruvat på tanken så har jag faktiskt kommit till slutsatsen att vi är ju inte alls så lika som jag under alla år tänkt.
Jag tror det är mer på det sättet att vi kompletterar varandra bra.
Om jag har en åsikt om en viss sak, kan hon alltid få mig att se det ur ett större perspektiv och ofta även ur ett bättre perspektiv. Kanske är det så att hon är ett plus och jag ett minus, kanske är det så att vi är som gjutna för varandra.
Jag tror att dragningskraften är den samma mellan människor som mellan magneters olika sidor, vi passar bra med den personen som kan komplettera det vi inte har.

För någon vecka sedan när jag satt i tvsoffan och inte kunde bestämma mig för vilken tv-program som skulle bli dagens underhållning tryckte jag plötsligt förbi oprahs utrycksfulla ansikte.
Programmet handlade om en heroinmissbrukare. En helt vanlig kvinna med normala förutsättningar och en familj som nu försöker få tillbaka sitt gamla liv.
Jag undrade; speglar ditt förflutna din framtid?
Alla har ett förflutet, oavsett om man är stolt eller skäms över det, så är det en del av dig. Så kommer det även förbli.
 Men kan man skaka sitt förflutna av sig och låta det inte ha någon inverkan i din framtida vardag?
Nej, det tror inte jag.
Det förflutna man har speglar ens framtid. Inte på så sätt att din framtid kommer bli som ditt förlutna, nej, utan ditt förflutna kommer alltid ha en inverkan på din framtid.
Det kommer alltid finnas i bakhuvet och oavsett om det är medvetet eller omedvetet kommer det påverka det du gör.

Såhär i vintertider kan det ju vara riktigt mysigt att ta en fika med sin familj, eller kanske äta mat tillsammans med levande ljus eller liknanade. Men när jag förut satt och tog en kopp te med mina föräldrar framför en film kom jag inte bara fram till hur trevligt det är, utan även att jag nästan aldrig gör det.
När jag är hemma är jag oftast för mig själv, jag sitter vid datorn själv, jag syr något själv, jag tittar på tv själv och de flesta i min familj äter även på egna tidpunkter.
Men som en motsägelse till att jag är en ensamvarg så är jag faktiskt gärna och ofta och fikar med mina vänner, eller lagar en god middag och äter tillsammans med dem.
Det fick mig att börja fundera på varför vi inte utför så mycket sociala aktiviteter i hemmet, med våra familjemedlemmar. Vad är egentligen skillnaden på att ta en kopp te med familjemedlemmar i hemmet och att ta en kopp te med vänner på ett café?
Hur mycket vi än älskar vår familj, så tror jag att den omedvetet tröttar ut oss. Vi ser samma ansikten varje dag och vi blir ständigt påminda om våra fel och brister.
Därför tror jag det är en lättnad att istället tillbringa sin tid på ett café med sina vänner, det blir en variation i vardagen. Trots jag känner att det är oerhört trevligt att fika med mina vänner, så kan jag tycka det är väldigt synd att sociala aktiviteter i hemmet verkar tona ner i mängd.
 Det är ju, trots allt, hos sin familj man alltid har fullt stöd.
Kanske skulle vi visa att vi uppskattar det mer, genom att inte erkänna att sociala aktiviteter i hemmet är tabu.

Jag, du, vi, oss, mig, dig, alla tillsammans har en grund att stå på.
En grund att ta till när det blir blåsväder, när allting ovanför rasar ihop till en tung hög ovanpå.
Men har vi grunden när vi föds, eller är det något vi bygger upp under livets gång?

Ja jag tror att livets grund är ett tomt papper när vi föds och sedan fylls med bokstäver som blir ord, och ord som blir meningar, och till slut så har vi en fast grund att stå på.
Vissa hittar sin grund i tidig ålder, vissa kanske aldrig har turen att hitta sin stabila grund, att fylla hela papperet.
Alla har någon slags grund, men med olika stabilitet.

jag har hört om flygande eldklot på väg mot världens alla hörn
går vi mot ett slut eller vill vi leka med en tanke
en tanke som skrämmer, en tanke som stjälper
när ingenting är logiskt
och ingenting är magiskt
hjälper en fantasitanke oss på vägen mot att våga drömma
jag har hört om flygande eldklot på väg åt alla håll
snurrar de i cirklar utan destination
finns det en mening med det sken ett eldklot ger
eller är det endast en sådan simpel sak som ett flygande eldklot