Människor glider ifrån varandra. Det är ett faktum, ett faktum som oftast är väldigt jobbigt och svårt att inse.
Ibland verkar det vara menat att man ska vara de bästa av vänner från start och efter en tid är det inte alls samma sak längre. Kärleken som var villkorslös från början, verkar bli till stoft, damm, och inte betyda något längre.
Jag undrade; vart tar kärleken vägen?
Att älska någon är något oerhört stort, och jag skulle vilja påstå att jag förmodligen inte är den enda som känner så.
Att älska någon tar upp tid, det kräver förståelse och uppmärksamhet. Det kräver ibland långa telefonsamtal och mysiga pratstuder ruskiga höstkvällar. Det kräver ett ömsesidigt stöd som ska finnas där oavsett vad.
Och allt det där älskandet, det kan omöjligt bara försvinna rakt ut i tomma intet.
Nej, jag tror kärleken är som vår fallskärm. Det är en säkerhetsåtgärd vi tar fram i blåsväder. Vi kan ta fram den när vi önskar och vi kan beundra den. Kanske gör det ont att ta titta på den i början, men efter en tid, vänjer man sig.
Efter en tid, kan man till och med titta tillbaka och vara glad för det man hade tillsammans.