kan man bära på en tickande bomb och undvika explosion?
Jag är inte mycket för att argumentera om småsaker, jag tycker det är onödigt och irriterande. Jag är mer en sådan där person som låter saker passera in genom ena örat och ut genom andra, och låter personen hållas. För jag är faktiskt inte en person som öppnar hela mig och lägger upp alla mina känslor på bordet så alla kan titta på dem, nej jag håller dem helst för mig själv.
Men idag, gick det helt enkelt inte att vara tyst. Det var som om alla gånger jag låtit saker passera passerade revy i mitt huvud och det ville inte stanna där utan det ville explodera, springa, bli fritt.
Det fick mig att undra; kan man bära på en tickande bomb och undvika att den exploderar?
Ja, den tickande bomben är all den skit som man lagrat inuti sig.
För det är trots allt tickandet som gör en irriterad och kanske är det så att om man går runt och är irriterad hela tiden, måste det mynna ut i någon slags explosion för att man ska bli av med det.
Men å andra sidan, så kan landminor ligga kvar en evighet så länge ingen trampar på dem.
Kanske fungerar vi precis som sådana, om man kommer åt de ömma punkterna är det omöjligt att undvika en explosion, men att i sin tur komma åt punkterna, kan vara riktigt knivigt.
kan definitionen av en "it-girl" förändras?
Det talas mycket om tjejer som är kaxiga, har en egen unik stil som de inte är rädda för att visa upp på röda mattan, och är en aning mystiska (dvs, de avslöjar inte sina djupaste hemligheter i bloggar som ligger öppna för allmänheten utan de snålar istället på detaljerna ur deras glamorösa liv).
Enligt de flesta tidningar jag läst och enligt de flesta människor, är en kvinna som lever upp till alla dessa krav en så kallad "it-girl".
Men måste man verkligen ha uppnåt något så stort som fått ett modellkontrakt, vart huvudrollsinnehavare i en film eller liknande för att vara en "it-girl"?
Den allmäna definitionen av en "it-girl" är som jag nämnde ovan, men i framtiden kanske samhället har utvecklats såpass mycket, att definitonen ändras till något som inte gör det ouppnåeligt för även en medelsvensson att vara en "it-girl".
Jag tycker inte en "it-girl" borde defineras och uppmärksammas efter dess success i filmbranschen, utan snarare defineras efter en självständig kvinna som kan vara förebild för många andra människor.
Jag tror absolut att det finns fruktansvärt många starka kvinnor ute i världen som vi hellre skulle se som "it-girls" än de som vi ser idag.
varför förlitar vi oss på ord?
Men ändå bygger vi upp hela våra världar på ord.
Det kan tyckas konstigt när orden helt plötsligt från ingenstans kan slitas sönder och bara bli till bokstäver som inte betyder nånting.
Att bokstäver som är lösryckta ur luften kan dras till andra bokstäver och bli till underbara ord som man vill höra om och om igen. Ord som kan betyda en framtid, eller ord som kan betyda en månads sängliggande med en ben&jerrys burk som enda trogna sällskap.
Jag tror vi förlitar oss på ord för det ger oss en slags trygghet.
Det ger alla något att tro på, oavsett vart man är ifrån eller vilken religion man tillhör. Det ger alla en tro som knyter band över gränserna, som får oss att inse att vi faktiskt liknar varandra mer än vad vi tror.
finns det människor vars omedvetna avsikter är att få andra att må dåligt?
Idag lyste solen när jag gick upp, och vet ni vad? För första gången på tre dagar var jag riktigt glad. Sådär glad att det spritter i kroppen och blodet pulserar ända ut i tåspetsarna. Jag bestämde mig för att ta mig själv och mitt glada humör på en morgonpromenad.
När jag fick upp farten på gången, gick även hastigheten i hjärnan upp och jag började fundera över varför jag inte känt mig sådär hundra procent maja-glad de senaste dagarna. Jag visste naturligtvis att det var det den där känslan av att jag kände mig bortvald, bortkastad, men vad berodde den på?
Just det. Den berodde på henne, hon som verkade så fruktansvärt bra och var omtyckt av alla, och hon som även fick personen jag känner som "min" på fall.
Jag undrade; finns det människor vars omedvetna avsikter är att få andra att må dåligt?
Vissa människor verkar vara som skapta för att röra sig, andas och leva i den här världen och med sitt skräddarsydda skal få andra människor att känna sig nedtrycka.
Är det vi som själva styr över våra känslor som nedtrycka eller aktiveras dom på grund av den där perfekta omänskliga varelsen som man själv blir bortbytt mot?
Vi alla påverkas av tyngdkraften, det är trots allt den lagen som gäller när man lever på jorden, vilket inte alls verkar ha den minsta inverkan hos vissa människor. Men vi som faktiskt är mänskliga, vi som tappar saker, vi som spiller, vi som äter skräpmat, vi som skämmer ut oss, varför accepterar vi inte bara att det är en del av vardagen?
Jag har sagt till mig själv på skarpen idag, att hur mycket charmigare är det inte med en människa som faktiskt har båda fötterna på jorden än en porslinsdocka som svävar över våra huvuden, och det tycker jag alla borde göra.
Vi behöver skärpa till oss ibland för att inse att vi faktiskt är bra.
