Idag lyste solen när jag gick upp, och vet ni vad? För första gången på tre dagar var jag riktigt glad. Sådär glad att det spritter i kroppen och blodet pulserar ända ut i tåspetsarna. Jag bestämde mig för att ta mig själv och mitt glada humör på en morgonpromenad.
När jag fick upp farten på gången, gick även hastigheten i hjärnan upp och jag började fundera över varför jag inte känt mig sådär hundra procent maja-glad de senaste dagarna. Jag visste naturligtvis att det var det den där känslan av att jag kände mig bortvald, bortkastad, men vad berodde den på?
Just det. Den berodde på henne, hon som verkade så fruktansvärt bra och var omtyckt av alla, och hon som även fick personen jag känner som "min" på fall.
Jag undrade; finns det människor vars omedvetna avsikter är att få andra att må dåligt?
Vissa människor verkar vara som skapta för att röra sig, andas och leva i den här världen och med sitt skräddarsydda skal få andra människor att känna sig nedtrycka.
Är det vi som själva styr över våra känslor som nedtrycka eller aktiveras dom på grund av den där perfekta omänskliga varelsen som man själv blir bortbytt mot?
Vi alla påverkas av tyngdkraften, det är trots allt den lagen som gäller när man lever på jorden, vilket inte alls verkar ha den minsta inverkan hos vissa människor. Men vi som faktiskt är mänskliga, vi som tappar saker, vi som spiller, vi  som äter skräpmat, vi som skämmer ut oss, varför accepterar vi inte bara att det är en del av vardagen? 
Jag har sagt till mig själv på skarpen idag, att hur mycket charmigare är det inte med en människa som faktiskt har båda fötterna på jorden än en porslinsdocka som svävar över våra huvuden, och det tycker jag alla borde göra.
Vi behöver skärpa till oss ibland för att inse att vi faktiskt är bra.