Idag hade jag mitt första tjafs med en tjejkompis.
Jag är inte mycket för att argumentera om småsaker, jag tycker det är onödigt och irriterande. Jag är mer en sådan där person som låter saker passera in genom ena örat och ut genom andra, och låter personen hållas. För jag är faktiskt inte en person som öppnar hela mig och lägger upp alla mina känslor på bordet så alla kan titta på dem, nej jag håller dem helst för mig själv.
Men idag, gick det helt enkelt inte att vara tyst. Det var som om alla gånger jag låtit saker passera passerade revy i mitt huvud och det ville inte stanna där utan det ville explodera, springa, bli fritt.
Det fick mig att undra; kan man bära på en tickande bomb och undvika att den exploderar?
Ja, den tickande bomben är all den skit som man lagrat inuti sig.
För det är trots allt tickandet som gör en irriterad och kanske är det så att om man går runt och är irriterad hela tiden, måste det mynna ut i någon slags explosion för att man ska bli av med det.
Men å andra sidan, så kan landminor ligga kvar en evighet så länge ingen trampar på dem.
Kanske fungerar vi precis som sådana, om man kommer åt de ömma punkterna är det omöjligt att undvika en explosion, men att i sin tur komma åt punkterna, kan vara riktigt knivigt.