Vet ni vad jag tycker är något av det värsta som finns?
När man har den där känslan, ja ni vet precis vilken jag pratar om. Den där känslan av att inte vara värd något, den där känslan av att de flesta tar dig för ditt yttre jag och inte uppskattar den hela världen som man har inuti. Den där världen som är så spännande om man tar sig energin till att börja upptäcka.
Varför är det så, sorgligt nog, att inte många människor idag orkar ta den energin?
Under hela min högstadieperiod skulle jag vilja likna mig själv vid att vara en utstött och ful ankunge, vilket mina skolkamrater inte var sena med att påpeka. Varje dag i skolan var en ny dag som jag behövde kämpa mig upp till. En ny dag av förödmjukelser, hånskratt och hårda ord.
Det jag önskade mig mest i hela världen under mina tre år på högstadieskolan, var att få vänner i skolan som såg mig som en i gänget, att killar överhuvudtaget skulle titta åt mitt håll, att jag skulle bli av med en hel drös av saker gällande mitt utseende och bli en fin tjej.
Jag spenderade tre år med att sätta dessa saker högst på min önskelista, och idag, ett antal år senare, när jag fått det jag önskade mig och lite mer, inser jag att människor alltid kommer vara likadana. För det hjälper inte att bli fin, att få mycket vänner och att killar tittar åt en. Man känner sig fortfarande lika värdelös, för att människor inte uppskattar den värld man har inuti.
 Mitt svar på varför människor inte orkar ta energin och upptäcka världar, är att vi inte inser att vi behöver varandras stöd. Vi inser inte att vi borde uppskatta varandra för de vi är istället för att vara så ytliga. Vi borde kanske tänka på att vi inte bara finns i en värld, utan det finns miljoner, miljarder andra världar inuti varenda människa.
Jag är helt övertygad om att så många människor skulle må bättre av att få höra en mening, om så bara en enda liten gång, en mening som lyder "tack för att du är du".