För en stund sedan satt jag med en av mina vänner och diskuterade hans utseende. Han undrade om jag drog en vit lögn när jag påstod att självklart ser han bra ut, för att inte såra hans känslor. Jag som nästan aldrig använder dessa vita lögner glömde för ett tag att de överhuvudtaget existerade, men nu slog det mig plötsligt att hela mänskligheten faktiskt är beroende av dessa.
För hur många av er har aldrig skyllt dagens bakfylla på influensa, för att dina föräldrar inte skulle misstänka att du intagit någonting alkoholhaltigt? eller förklarat för en person som du känner dig obekväm med att träffa av någon anledning att man inte har tid att träffas, när du i själva verket har mycket tid som helst? eller övertygat din klassföreståndare om att bussen faktiskt inte kom, i alla fall inte till din säng där du låg och snosade en timme extra?
Jag undrade; Är det okej att använda vita lögner?
Jag kan inte komma ifrån att jag inte tror att vi gör det till vår fördel att vi delar in osanning i svarta lögner och vita lögner. Det många definerar som en svart lögn är en lögn som är skadlig för andra. En vit lögn är enligt många att endast tänja på sanningen an aning. Men för mig är faktiskt en lögn alltid en lögn. Jag tänker inte förneka att jag uttalat en vit lögn, eller en nödlögn som jag gärna kallar det, men jag tillfredsställs inte av att använda dem överhuvudtaget.
Från många har jag hört att de ofta använder dessa "små" lögner för att inte såra någons känslor. Det förefaller sig både konstigt och naturligt i mina ögon då vi sedan barnsben blivit uppfostrade med orden "det är fult att ljuga", men samtidigt att vara artiga. Jag tror alltså detta är en instinkt. Vi vill inte ljuga med samtidigt inte vara oartiga, därför intalar vi oss själva att en liten vit lögn inte är någon riktig lögn, utan snarare en maskerad sanning.
Jag ser ingen mening med dessa, ens i syftet om att bespara en person några minuters lidande. För det är just den tiden jag ungefär tror det handlar om. Man har ett problem ena stunden, tills nya uppkommer och då är den där stunden av samvetskval från din sida som bortblåst för mottagaren. Jag är nämligen helt och fullt övetygad om att du kommer längre på att vara ärlig, i alla lägen. Sanningen är inte något man kan maskera och hålla gömt, den hittar alltid kryphål och kommer på ett eller annat sätt alltid fram, så välj dina ord noga.

Igår inhandlade jag min första veckorevyn på flera månader. Jag ville ha något underhållande att läsa, så jag bläddrade förstrött i min tidning tills jag kom till ett uppslag där min blick plötsligt fastnade. Uppslaget bestod av ett antal frågor ställda från kvinnor anående mäns beteende i vissa situationer och dessa frågor var i sin tur besvarade av en man. Denna man svarade en kvinna med den inledande meningen "alla män är helt enkelt svin".
Dagligen läser jag blogginlägg där män frågar sig och spekulerar kring ifall man måste vara ett svin för att attrahera kvinnor och även blogginlägg där de kallar sig själva svin och bidragande faktor till en hel uppsjö av olika problem.  
Ofta får jag även höra från olika kvinnor hur trötta de är på män som bara beter sig illa och avslutar vår konversation med; Män är inget att ha, de är bara svin!
Naturligtvis fick detta mig att undra; Är män verkligen svin?
Jag skulle vilja klargöra att jag inte tycker det är någon som helst skillnad på kvinnor och män i detta anseende. Alla människor pratar idag om jämställdhet, men vad gör vi? Vi generaliserar. Det är inte konstigt att män hamnar i ett fack och kvinnor i ett annat, då det endast finns två olika sorters människor i världen; de som delar in människor i olika grupper och de som inte gör det. 
Det jag först och främst funderat över är vad som egentligen kännetecknar en man som är ett svin. Den vanligaste förklaringen jag fått på frågan är att de leker med kvinnors känslor. Självklart har även jag hört till dem som avskyr personen som lekt med mina känslor, men det betyder inte att man skall dra alla över en kam.
Som jag sa innan är jag fullkomligt övertygad om att kvinnor beter sig precis lika illa som dessa sviniga män, bara att man inte talar om det. När mannen av någon anledning inte har kontroll över sina känslor eller är tveksam till om dessa finns där, blir han genast etta på topplistan över diskussionsämnen mellan den inblandade kvinnan och hennes vänner. När mannen har stunder av osäkerhet i början av ett förhållande uppfattas detta genast i kvinnors ögon som att mannen "leker med känslor". I dessa diskussioner mellan kvinnor kan jag av erfarenhet berätta att det inte är några hedersomnämningar mannen får, utan snarare en rad olika skällsord och däribland svin.
Men när en kvinna i sin tur inte vet vad hon känner eller är det minsta osäker är det, efter mina uppfattningar, oftast väldigt synd om henne enligt de flesta. Jag vågar absolut påstå att jag aldrig hört någon uttrycka orden "svinig kvinna" och sällan hör jag om kvinnor som leker med mäns känslor.
Dock vet jag faktiskt att det existerar många kvinnor som leker med mäns känslor. En del gör det oavsiktligt och en del gör det avsiktligt. Oavsett vilket är fallet precis detsamma, oavsett kön på personen.
Ja, jag tror att vissa män är svin, precis lika mycket som vissa kvinnor är det. Men sedan är jag även övertygad om att det finns både män och kvinnor som inte är svin, självklart finns det människor som är befriade från sviniga beteenden.
Det är ju bara det att de där genomsnälla människorna inte är intressanta att prata om för många. En stor del av våra liv ägnas faktiskt åt att tala om vad man hänger upp sig på, och naturligtvis är svin en av det populäraste sakerna. Kanske borde vi fokusera oss på de som inte är svin, för då tror jag automatiskt att klyftorna mellan könen kommer jämnas ut en aning och dessutom kommer vi må så mycket bättre!

Förut när jag hade körlektion pratade jag och min körlärare om att tro på sig själv i trafiken. Jag vill, jag vågar, jag kan.
Då slog det mig att jag tagit upp mycket realtionsrelaterade frågor här i bloggen, men jag har aldrig talat om tilliten till dig själv. Jag är nämligen övertygad om att innan man kan tycka om andra, måste man tycka om sig själv. 
Men hur fungerar det egentligen med tillit till oss själva?
Vi människor har en grundläggande självacceptans och utöver det en prestationsjälvkänsla. Den senare innebär att vi strävar efter att känna oss duktiga, för detta stärker vår förmåga att kunna acceptera oss själva precis som vi är.
Jag tror att det hela handlar om att försöka att aldrig bli negativt inställd. Naturligtvis uppstår svackor, alla har perioder då självkänslan inte är på topp, men man ska aldrig tappa den grundläggande acceptansen till sig själv. Om man gör det säger det sig självt att man kommer förlora sig själv någonstans på vägen.
Det är möjligt att du kommer möta tuffa motståndare i livet och att du kanske inte handlat bra alla gånger, men övning ger faktiskt färdighet. Tala om för dig själv, eller någon annan, hur bra du tycker att du är, precis som du är. Att veta i förväg och vara inställd på att du kommer förlora, kommer tyvär inte hjälpa dig. Bestäm dig, var inställd på att vinna och ge allt istället! Om du är inställd på att vinna kommer det garanterat gå bättre än om du är inställd på att förlora, för då tror jag att du automatiskt kommer kämpa mer.

Nu kommer jag fram till fällan jag vet att många trampar i, jag har många gånger gjort det själv.

Ja fällan är naturligtvis när du är så inställd på att vinna att du bara känner dig ännu mer värdelös när du inte gör det. Kanske upptäcker du det inte först, för vissa behövs påpekningar av andra. Ni kanske också har upptäckt att det jag påstår är en aning motsägelsefullt. Man ska vara fullt inställd på att vinna, men samtidigt kan man trampa i fällan om man är det?
Naturligtvis handlar det om att ha den där grundläggande acceptansen av sig själva, som jag tror de allra flesta har. Man får på vissa bara titta lite längre in, bakom fasaden, för att ta fram den. Det är ju den grundläggande självacceptansen som ger oss så mycket tillit till oss själva så att vi kan börja tro på oss själva, att vi kan vinna. Sedan handlar det bara om att se upp. Lär dig att förlora. De första gångerna kommer kännas tunga, men sedan kommer du upptäcka att det med tiden går lättare och tillslut kan du tycka att du är fantastisk och underbar oavsett om du förlorar.
 Ingen människa är felfri, så börja göra alla möjliga fel och skapa en bra balans mellan den grundläggande självacceptansen och din prestationssjälvkänsla. När du har en bra balans, kommer du även märka att du har lättare att tycka om de i din omgivning och du ser inte alla små dispyter som personliga angrepp.
Det här kan inte stjälpa, bara hjälpa, så sätt igång hörni.

Regndropparna träffade rutan på bussen för att sedan fortsätta vertikalt på ytan. Det var när jag följde dessa regndroppars vandringsled som jag fick syn på dem där vid busshållplatsen. En man med svart halvlångt hår, som framhävde hans mörka ögon, stod bredvid en kvinna som hade sitt kastanjebruna naturliga självfall kvävt i en stram svans i nacken.
Jag visste inte vad det var som fick mig att fästa min uppmärksamhet vid just dem. Kvinnans ögon gnistrade och varje gång mannen rörde sina läppar sprack hela hennes ansikte upp i ett leende. Det var först när kvinnan retsamt slog till mannen på axeln som det slog mig; De attraherades av varandra. Så mycket att det riktigt gnistrade om dem, de hade attraktionskraften. Det slog mig att vi ofta befinner oss i just den situationen, när vi attraheras av någon. Kanske någon du träffar ute en kväll eller en vän till dig. Män och kvinnor attraheras av varandra titt som tätt, och jag får höra från många att de attraheras av just sina vänner.

Jag undrade; kan män och kvinnor dela vänskap utan attraktionskraft?

Jag tror att om de allra flesta tänker efter så har man blivit attraherad av en vän någon gång under sin livstid, eller så har en vän blivit det av dig. Dock behöver inte detta betyda att man levt ut attraktionen, snarare kanske förnekat den på grund av att man inte är av intresse att vidareleda relationen.

När man möter en person man inleder en vänskapsrelation med, tror jag att man ständigt ingår i karusellen där den personen är en potentiell framtida partner. Man skulle förmodligen annars inte ha gjort det medvetna valet att bli vän med personen om inte individen var intressant på något sätt.

Jag tror att en vänskapsrelation där någon av parterna inte är attraherad av den andre är ytterst ovanlig, då jag är övertygad om att attraktionen undermedvetet finns där från första början. Många påstår att de har en vänskapsrelation utan att de är attraherade av varandra men enligt mig handlar dessa påståenden endast om ren och skär förnekelse, kanske till och med undermedveten sådan.

Män och kvinnor kan inte dela vänskap utan attraktionskraft, för jag tror inte att vi överhuvudtaget skulle vara intresserade av att lära känna personen av motsatt kön om det inte fanns en viss attraktion där redan från början.

Jag har förut funderat på vart kärleken tar vägen, när det uppstår tomrum mellan vänner. Man glider isär och är inte längre på den plats vi en gång varit. Men jag tror att våra hjärtan består av olika emotionella fack. Vi har vänner som stoppas i spara-för-alltid-facket, vi har vänner som stoppas i slänga-bort-och-inte-minnas-mer-facket.
Men jag kunde inte hjälpa att jag undrade; I vilket fack placeras de vänner som man oundvikligt glider ifrån?
Mina funderingar började när jag träffade en gammal vän till mig, som då var en av mina närmsta. Ett halvår har vi varit från varandra men när vi träffades kändes det precis som att ingen tid gått överhuvudtaget. Det kändes som att vi fortfarande befann oss på precis samma plats vi var på då, som att vinden som drog iväg oss åt olika håll nu vänt och återigen fört oss samman, men denna gång på ett mognare vis.
Jag tror att vi har ett spara-och-ta-fram-i-framtiden fack. Jag tror att vi kan spara vänners energi och tiden man har tillsammans i den där vrån inuti, och sedan få den tiden man behöver för sig själv för att sedan kunna ta fram energin och dom gamla tiderna och skapa nya minnen och nya tider tillsammans.
Ibland är man inte redo för allt som sker, så jag tycker att alla borde tillåta sig själva att inte få skuldkänslor för att man lägger personen i det där facket. Det är inte ett skammens fack, det är inte ens ett fack du behöver visa.Men jag vet att det finns där, och alla kan närsomhelst börja använda det. För vet ni vad?
Ibland är tid ifrån varandra bättre än tid med varandra. Tid är värdefullt, och om man verkligen tillåter sig att ta den så kommer den även ge något tillbaka. Man mognar, man blir mer redo och ser saker på andra sätt. Tiden ökar förståelsen och givmildheten. Relationen man hade kanske inte kommer uppenbara sig på precis samma sätt, men det kan fortfarande kännas underbart bra att få tillbaka en vän man trodde hade hamnat i slänga-bort-och-inte-minnas-mer-facket.
Så hörni, börja kännas vid era inre fack! Jag tror verkligen att på det här sättet kommer ni alla vinna i det spel som jag kallar livet.