Förra veckan fick jag av våran engelskalärare veta att vi skulle läsa en bok och sedan göra en muntlig presentation om den. Ångesten började stiga inom mig och paniken sprida sig i kroppen.
En muntlig redovisning på engelska, mitt absoluta hatobjekt!
Jag började genast fundera ut undanflykter i mitt bakhuvud; ska jag vara "magsjuk" hela den veckan och glömma papperena resterande veckor så att jag inte kan göra den? ska jag låtsas att jag har hoppat av skolan just den veckan? ska jag svimma när jag ska hålla föredraget så att hon förstår att det helt enkelt inte är något som fungerar för mig?
Efter ett antal påkommna undanflykter, kom jag på mig själv med att vara oerhört löjlig.
Ja, det kanske är jättehemskt sekunderna innan redovisningen, men mina tidigare erfarenheter av detta är att det efter avslutat uppdrag är otroligt härligt och man blir väldigt stolt över sig själv.
Jag undrade; är att våga att förlora fotfästet en stund och är att inte våga att förlora sig själv?
Jag skulle vilja påstå att hela våra liv består av chansningar
Livet är helt enkelt ett spel och det gäller att spela pjäserna rätt. Att flytta en pjäs skulle vara att förlora fotfästet, att inte känna att man har någon grund att stå på en kort sekund. Många människor upplever nog den där kittlande känslan i magen av att man inte har kontroll, som mycket obehaglig.
Att inte flytta någon pjäs, vore naturligvis ett tryggare alternativ. Att stå kvar på en fast grund och veta att man aldrig kan falla, för man tar aldrig steget ut i luften. Ett alternativ som förmodligen faller många människor i smaken.
Men att hela tiden stå kvar på samma ställe i livet, att inte röra sig framåt, bakåt eller överhuvudtaget, det tror jag är en ohälsa i sig. Det är att förlora sig själv.
Ibland måste vi förlora fotfästet för att må bra.