Det slog mig precis att jag inte skrivit något i min blogg på två veckor och fem dagar.
Två veckor och fem dagar är tillsammans fjorton plus fem dagar som blir nitton hela dagar.
Men mitt icke-aktiva bloggande beror inte på att mitt tänkande varit lika med noll, nej snarare tvärtom.
Jag har så mycket tankar  mitt huvud att jag inte vet i vilken ände jag ska börja. Mina tankar är så stora att de inte får plats. Inte stort som i att jag jämför mig med gudarna, nej stort som i att tankarn är svåra att sätta ord på.
Detta är inte en igenkännlig känsla i mitt liv och det här fick mig att undra; är alla som vandrar omkring vilsna?
Vissa reser jorden runt, vissa tar ett år ledigt efter gymnasiet, vissa skolkar, vissa dricker alkohol eller konsumerar droger, vissa vinner uppsatstävlingar, vissa är med i kyrkförsamlingar, vissa har inga vänner.
Oavsett vart man befinner sig i livet, tror jag att man någongång vandrat omkring, gjort något som man inte känner igen sig själv i, men som ändå kan mynna ut i något betydelsefullt.
Jag tror att alla som vandrar omkring är vilsna.  Det mål man än söker, finner man aldrig.
Man finner det mål som är bäst för människan inuti, man finner det mål som den där nerven långt ner i bakhuvudet vet att man behöver. 
Det målet som skapar ovisshet och förvirring, för att sedan vara det mest betydelsefulla av dem alla.